Posted by 
Li Hu – Ett av en miljon barnhemsbarn i Kina
En story från arkivet. Den gjordes redan i oktober 2000 i samarbete med svenska biståndsorganisationen Star of Hope. FOR ENGLISH, Please let me know.
Li Hu, 12 år gammal, är ett av de en miljon barn som bor på barnhem i Kina. Hon bor på en av Asiens största barnhemsskolor i landets nordöstra del. På skolan bor knappt 600 andra föräldralösa barn i åldern sju till nitton år, som tillsammans med lärarna är hennes familj nu. Hennes mamma och pappa dog av sjukdom när hon var bara sex år gammal. Hon bodde ett par år med sina farföräldrar innan hon togs in på barnhemmet, då hon var åtta år.
”Jag tycker inte så mycket om att vara här”, avslöjar Li Hu med låg röst när hon sitter mitt emot mig på sin säng och pratar om sitt liv på barnhemmet. ”Jag tyckte bättre om att bo med mina farföräldrar, men de blev för gamla för att kunna ta hand om mig.”
Men det finns många ljuspunkter i tillvaron för Li Hu. Hennes stora intresse är dans. ”Jag tränar flera timmar om dagen”, säger hon glatt och leendet visar att hon njuter av dansen. Hon tillhör den stora dansgruppen som med jämna mellanrum gör uppträdanden även utanför hemmet. För ett par år sedan, innan Li Hu var med, uppträdde dansgruppen i Beijing inför bland annat diplomater. ”Men det vore en dröm att få åka till huvudstaden och vara med om det.” Även om hon är duktig och dansar i många nummer inser hon att den kanske kommer att fortsätta som bara en dröm.
Dansen är en av flera sysselsättningar som hemmet försöker aktivera barnen i efter skoldagen. Andra aktiviteter är musik, fotboll, basket, konst med flera. Li Hu gillar också att hoppa hopprep och hoppa twist, och hon berättar vidare att hon inte gillar sport med fysisk kontakt.
Nu går Li Hu i sjätte klass. Skolgången sker sju dagar i veckan och barnen har ett tufft schema. Skoldagen börjar med obligatorisk morgongymnastik och sedan läxläsning i klassrummen innan frukost. På morgonen ska barnen även hinna med att bädda sängen och städa rummet. Det blir inte så mycket fritid som kanske svenska barn är vana vid. Dock är skoldagarna på helgerna något kortare. Skolsalarna har kala väggar och barnen sitter i slitna träbänkar i enkla rader för att de skall prata mindre med varandra.
”Mitt favoritämne är kinesiska, som är roligt att lära sig”, säger Li Hu. Barnen läser många ämnen bland annat naturkunskap, engelska, kalligrafi och matematik.
När jag besöker klassrummet är Li Hu hela tiden koncentrerad på uppgiften. Hon lyssnar på vad lärarna har att berätta, antecknar intensivt och ställer frågor.
Chang Chun Orhpan School byggdes 1956 och dess uppgift är att adoptera föräldralösa barn från Jilinprovinsen och utveckla barnen på olika nivåer. Barnhemmet som ligger i en förort till Chang Chun City har stora ytor utomhus med fotbollsplan, basketplan och en liten lekplats. Det påminner till viss del om en militärförläggning med stora trista gråvita hus i tre våningar. Tjejer och killar är uppdelade i olika paviljonger och lokalerna har långa korridorer som inhyser små trånga rum med 16-17 barn som sover i våningssängar. Till varje säng har barnen tilldelats en liten korg för sina privata saker.
”Den rymmer bara ett ombyte med kläder, sen har vi en lagerlokal där vi har lite mer saker, men inte mycket”, förklarar Li Hu samtidigt som hon visar sina få ägodelar. I korgen ligger förutom kläder endast skolböcker, anteckningsblock och pennor. På sängen står hennes gossedjur. Det är liten gorilla som hon tar upp och kramar ömt. På väggen hänger ett par posters föreställande kinesiska popband. Mot väggen vid dörren lutar en sopkvast som används varje morgon och kväll. Längs ena väggen har tjejerna hängt upp sina handdukar och under står tjejernas skor i fina rader.
Barnhemmet har 160 anställda och det verkar alltid finnas en vuxen till hands. Hemmet finansieras till största delen av pengar från stat och kommun. Röda korset har donerat utrustning till skolan. Men även lokala företag och privatpersoner har donerat pengar och kläder.
Vissa barn har ett lättare handikapp, men hemmet är inte byggt för att kunna ta hand om handikappade barn.
De flesta barnen har liknande bakgrund som Li Hu, de har blivit föräldralösa, och inga släktingar som har haft möjlighet att ta hand om dem. Några barn har blivit övergivna. De flesta barnen är under 15 år när de kommer hit och stannar tills de gått ut skolan, men många barn stannar även när de blivit vuxna. Några har till och med börjat arbeta på hemmet.
Alla anställda fungerar som substitut för föräldrarna och gör sitt bästa för att hjälpa barnen efter bästa förmåga. De vill skapa en känsla av ett familjehem. Ambitionerna för skolgången är ambitiös och man ställer höga krav på eleverna, som även utbildas i praktiska göromål för att de ska förberedas för vuxenlivet med flera olika kunskaper. Som en del av uppfostran får barnen ta hand om sig själva till mycket stor del. De tvättar sina egna kläder, turas om att sopa golvet både i sovrum och i klassrum.
En företeelse som jag reagerar på är den militärliknande disciplin som barnen tar del av varje gång de skall äta. Tre gånger om dagen ställer de upp sig på led och marscherar i takt till matsalen där de ståendes äter sin mat vid samma plats varje gång. Personalen motiverar detta med att det skall bli ordning och reda. Det kanske behövs för att hålla reda på de 600 barnen.
Som avslutning får jag se en enastående dansshow av barnen på skolan i en dryg timme. Dansen och musiken är mycket vacker och alla inblandade gör sitt absolut bästa. Sminkningen får de hjälp med och scenkläderna har de själva varit med att designa. Efter showen är det dags att ta farväl, då berättar Li Hu att hon ska stanna på hemmet bara så länge det behövs.
”Sen ska jag flytta söderut, till någon storstad, kanske starta min egen tv-show”, säger Li Hu samtidigt som hon spricker upp i ett leende.
